Åh, när jag åker ut och kollar på tävlingar, eller som idag när jag fotade, så blir jag bara så tävlingssugen! Det är då jag minns hur fantastiskt roligt jag hade det när jag for runt på lokala tävlingar runtom i Västmanland (och utanför för den delen) och det är då jag längtar tillbaka till tävlingsbanorna. Ibland kan jag faktiskt ångra att jag inte passade på att köpa en "färdig" häst att åka ut och tävla på när jag ändå hade chansen.


Första tävlingen på Tamira

För att göra saken klar så ångrar jag inte en sekund att jag köpte Cristall, hon kommer bli en riktig eye-catcher på tävlingsbanorna sen, men åh, jag saknar nervositeten, stämningen, glädjen, hur taggad man var... allt! Särskilt när man har tävlat så pass mycket som jag ändå gjorde när jag var 8-14 år (låter som jag tävlade varje helg, haha, men så var det inte) så minns man känslan så väl, och den är underbar. Kan knappt vänta tills Cristall är mogen för lite unghästklasser! En sak i taget nu, först ska vi lära oss att hoppa två hinder på rad. Jag kommer nog alltid att vara en sån som vill att allt ska hända på en gång, helst igår liksom. Är ni också så att det ska vara klart poff pang eller tar ni gärna tid på er? Nu pratar jag inte bara häst utan allmänt.

En sak jag undrat över riktigt länge är det här med bildformaten på TV-skärmar. Alltså, inte .jpeg eller .png osv utan storleken på bilden som visas. Det är svårt att förklara med ord, så har letat upp lite bilder för er skull ;)


Ser ni här att inte hela rutan används?


Här ser ni, ganska överdrivet, hur stor del av TV-skärmen som visar bilden. Den röda delen är alltså själva filmen/programmet och den gråa delen är som ni ser på bilden över, överbliven skärm helt enkelt. Så min fråga är hur blir det så brett och smalt? När man filmar så vet jag av egen erfarenhet att det definitivt inte blir samma form som det som visas på TV, så hur blir det så då? Klipper dom till det i efterhand eller filmar dom från flera vinklar och klipper ihop? Tål att funderas på.


När man fotar/filmar så blir det ju ↑ denna formen på bilden, så i min värld är det helt obegripligt hur och varför det blir den form som visas på TV-skärmarna. Onödig redigering..? Varför inte bara låta storleken på bildne vara som den är och satsa pengar på att göra en BRA film istället, såna finns det för lite av!

En gång i tiden var jag också en galen ponnyryttare. Nu snackar vi b-ponnytiden. Jag flängde runt hit och dit, körde lite race på åkern, ställde upp ett hinder lite planlöst i paddocken, hoppade terrängbana barbacka och pep förtjust när hästen bockade glädjesprång. Jag hade aldrig någon plan på hur jag skulle rida, bortsett från onsdagar då det var hoppträning som stod på schemat, utan jag gjorde det jag kände för den dagen. Jag hade (nästan) alltid väldigt roligt och hästarna med. De fick variation och jag smet undan från tråkiga dressyrpass och annan sansad ridning. Samtidigt undrar jag hur i hela friden hästarna höll och framförallt hur jag ändå kom så långt som jag gjorde. Famous hoppade jag MSV-banor på på träningarna och han var hur lydig som helst, trots uteblivna dressyrpass och trimning hemma. Carrie hann jag starta LA på, och hon var nog den jag busred mest på. Hon var inte så rolig att rida dressyr på för att hon reste sig så fort man hade lite för mycket hand och ben samtidigt. På den tiden hade jag inte samma finkänslighet, så man kan väl enkelt säga att jag tyckte det var tråkigt när jag inte klarade av det. Däremot så klickade jag och Carrie perfekt, vi trivdes enormt bra ihop och hon gav 200%, alltid. Och jag var bara lycklig.



Jag älskade verkligen den hästen, har aldrig haft en häst som det har vart så kravlöst kul på, som jag kunde ut och speeda runt i LC och euforisk galoppera runt barbacka på en äng. Hon ställde verkligen upp i alla lägen för mig, och jag älskade alla hennes knasigheter och hennes speciella humör, rödfux som hon är. Jag provade en gång att galoppera i paddocken med benen framför sadeln - gick nästan lika bra det. Jag skrattade bara åt henne när hon reste sig, för hon gjorde det aldrig för att vara elak utan helt enkelt för att jag skänklade och bromsade samtidigt. Hon kunde i princip stegra på kommando.

'

Hon var även en liten satmara i gången, hon nafsade efter en när man knäppte upp täcket fram och när man spände sadelgjorden. I övrigt såg hon bara allmänt sur ut, men när man klippte henne - då sov hon. Hon tyckte det var så skönt, stod där och halvslumrade till klippmaskinens surrande och verkligen njöt, haha. Men så var hon också ett fuxsto med två virvlar i pannan, de har sitt humör.

Det jag ville komma fram till är, att jag var galen. Hästen var galen. Vi hade det GALET kul tillsammans. Och jag är så jäkla glad över att jag fick ha henne hos mig en tid, en tid man kan minnas tillbaka till som helt crazy, glädjefylld, kravlös och underbar. Men också att jag inte alls kan flängrida sådär idag. På sätt och vis så har det ju att göra med att jag mognat och insett dressyrens betydelse för all ridning, men så är det också som att jag inte kan släppa kontrollen och bara göra. Jag är rädd för att hästen ska gå sönder om jag far runt på en åker hejvilt eller att det inte är okej att bara rida runt helt kravlöst i paddocken. På ett sätt saknar jag tiden, då man bara red för att det var roligt -det är roligt nu med, missförstå mig rätt-. Numera så har jag alltid en plan med ridpasset, om det är att hästen ska ha framåtbjudning eller om den ska göra en perfekt sluta är oviktigt, men jag strävar alltid efter att få ut nånting av varje pass. Det grundläggande jag har (hade, Cristall har även annat att fokusera på) för varje pass är att hästen ska vara lösgjord och arbeta i rätt form. När den är det, kan jag börja lägga till dressyrrörelser som öppna, sluta, skänkelvikning och annat.

En sak jag har tänkt på ett tag är hur allt påverkas av varandra. T.ex. så är motivationen en sak som verkligen ger utslag på alla plan. Är det något som tynger en eller tar all energi, då syns det i allt annat också.

Jag är väldigt motiverad för tillfället, jag har en otroligt spännande resa framför mig på hästsidan, jag är snart kvitt med grundskolan och kan plugga inriktat på det jag själv har valt och en hel del annat kul är igång också. När Foxy var skadad så tappade jag all motivation, kanske mest för att hästarna är en sån stor del i mitt liv. Skolan gick bara sämre och sämre, jag pluggade nästan inte alls och började tvivla på om jag över huvud taget skulle fortsätta fotografera - jag kom ju ingen vart. Det kändes som att ingenting var bra och det var ingen idé att ens försöka åstadkomma något själv för det hade jag ingen ork till.



Men nu när jag fått en ny häst som verkligen är underbar så har jag plötsligt tagit tag i skolan och fått färdigt en massa som jag skulle gjort för flera århundraden sen. Jag har tagit tag i fotograferandet och mejlat en del personer för att få igång en bildförsäljning (så, nu vet ni det) och blivit mycket mer social och framåt. Varför? Jag har orkat. Jag har hittat motivationen igen, vilket gör att jag är så mycket piggare och gladare, ser positivt på framtiden och planerar in massor att göra. För att jag vill, kan och orkar. Det är så lätt att det ena drar ner allt det andra, och det är inte bra nånstans. Du mår inte bra av det i längden. Visst, vissa dagar ska få vara helt kravlösa och du gör bara precis det du känner för, eller inget alls. Men för att hålla livsgnistan uppe så måste du få ha mål att sträva mot och framförallt - orken att kämpa för dem. Ser du ingen mening med att försöka nå dina mål och drömmar så är det ju ganska värdelöst. Motivation och inspiration är det viktigaste för att orka fortsätta kämpa mot målen, varje dag, i med- och motgångar.

Känner du att du tappat motivationen? Hitta någonting att se fram emot eller låt dig inspireras av någon du ser upp till!

Åsikts- / Tankeinlägg på G, wolawola!
Denna gången handlar det om förutsättningar, pengars betydelse och faktiskt lite vidskepelse.

När jag snackar om förutsättningar så tänker jag främst på pengar, tid och tur. Jag vet självklart att allt inte beror på dessa tre saker, och att det ena inte utesluter det andra osv osv. Jag är mycket väl medveten om både det som talar för min åsikt och det som talar emot.

För det första så är det tyvärr så att inom ridsporten behöver man pengar om man ska lyckas. Sen finns det hur många som helst som menar på att man visst kan komma till toppen om man inte har pengarna, bara man har talang och envishet, men man måste fortfarande ha pengar till att hålla en häst, till att åka till de stora meetingen med veterinärkostnader, uppstallningskostnader, övernattningskostnader och själva startavgifterna, plus bensinkostnaden. Man måste, om man inte har turen att få låna en topphäst (topphäst = häst med kapacitet för de största klasserna, inte nödvändigtvis en "färdig" häst), ha råd att investera i en häst. Det är mycket pengar redan på hobbynivå. För vissa. Men pengar är inte den enda faktorn.

Man måste ha tid. Man måste ha tid att ta hand om hästen varje dag, att rida 5-6 dagar i veckan och att åka och träna mer eller mindre regelbundet. Man måste ha en som kan skjutsa en om man inte själv har körkort. Helst ska man ha tid att rida flera olika hästar också för att utveckla sin ridning och för att inte fastna i en och samma ridstil utan att komma framåt. Hästar tar tid, det kommer man inte ifrån.

Sen kom vi till det här med tur. Man måste ha turen att få ha en skadefri häst om man vill ligga i toppen, en skadad häst är först konvalescent ett bra tag och när det tillfrisknat är det inte bara ut och starta MSV, utan det ligger en hel del tid i att bygga upp hästen till det skick den var i innan skadan. Vissa har oturen att aldrig riktigt komma igång med sina hästar innan de är skadade igen. Jag är en av dem. Så fort det har börjat flyta på med mina hästar, kanske börjat komma upp i klasserna eller lärt känna hästen ordentligt, så har det hänt något som gjort att jag var tillbaka på ruta noll. Det har mestadels vart pga skador, och när man tänker efter på hur många gånger jag fått börja om med en ny häst så undrar jag om det inte är så att jag inte är menad att ha häst. Utan att ha räknat in alla skador genom åren så kan jag säga att det är nu tredje året i rad, med tredje hästen, som vi har hältutredning på en klinik. Första hästen fick vi ta bort, andra hästen skulle inte hålla för mer än promenadridning och nu kan vi bara hoppas att min plutt kommer bli helt återställd. Andra har aldrig haft mer än någon lätt hälta på 10 år. Saken är den att vissa har mer flyt i sina karriärer, och det är väldigt många faktorer som spelar in, men en stor del är just att de har minst en skadefri, tävlingsbar häst genom hela vägen. En STOR förutsättning för att komma framåt i tävlingssammanhang.

Det jag vill komma fram till är att förutsättningarna visst spelar en stor roll i hur långt man kommer inom ridsporten. Hur man än vrider och vänder på det så måste man ha inkomster, man behöver ha turen på sin sida och man måste kunna att satsa på sin sak. Det spelar ingen roll hur duktig du är om du inte har råd att åka på tävlingar. Det spelar ingen roll hur mycket du sliter för att lyckas om du inte har en hel häst att rida på. Det spelar ingen roll hur många bra hästar du har om du inte har tid att motionera dem. Man måste ha alla tre av de förutsättningar jag tagit upp för att lyckas ta sig upp till eliten.

Glatt överraskad idag :D

Helt plötsligt har vi hamnat på Citygross parkering istället för i stallet. Vad tänker han med? Det här är ju på andra sidan stan. Ett samtal. " ... iphone ... är på parkeringen nu ... " Kan det vara iphonen vi ringde på i söndags? Eller en ny? Gissningarna tränger sig på men jag vågar inte hoppas. Inte än. För han med iphonen i söndags hörde ju aldrig av sig, så det var inget att räkna med. Samtalet fortsätter. " ... runt hörnet ... jag tror vi står mitt emot dig nu ... " Vad händer? Vem ska vi träffa? Sen går det upp för mig.

säg Hej till Hubert, "Ubbe", min nya mobil. ♥

" Jag bryr mig inte vad du tror
Så länge vi kan sitta ner och resonera "

Text utdragen ur en låt av Kapten Röd. Ingen nyhet att jag diggar hans låtar kanske, men de har faktiskt väldigt ofta en mening bakom texten. Just detta citat satte sig i mitt huvud direkt, för det stämmer till hundra procent in på mina tankar om skitsnack och liknande.



Jag bryr mig faktiskt inte om vad du tror. Så länge du är öppen för min åsikt/förklaring och respekterar den, så struntar jag i om vi har delade meningar eller om du vill tro att jag är världens bitch. För det första så vet jag själv vad som är sant och inte och för det andra så orkar jag inte ge energi åt människor som inte är värda den. För att ta ett konkret exempel, så om du fått för dig att jag gått runt och ljugit om dig.. Så försöker jag förklara mig, berätta hur det var ur min synvinkel. Om du gång på gång då bara skiter i vad jag har att komma med så säger jag bara du får tro vad du vill. För jag nöjer mig då med att jag själv vet vad som är sant, och jag har försökt prata med dig men uppenbarligen inte fått något gensvar.

Haha ibland kan jag verkligen få knäppa saker i skallen. Bara sådär. 

Jag satt och tänkte på en massa folk som det går bra för och blev sådär avundsjuk, så vill jag också ha det. Men det är inte min avundsjuka det handlar om, utan tankarna vandrade vidare till alla dessa folks "fans" och hur de verkligen avgudar sina idoler. Vissa går så långt att de blirt störtkära och vill i princip gifta sig... Typ som kändisar. Folk blir helt galna i dom och de får ALL uppmärksamhet, de har ju lyckats, blivit någon.

Men, de som då blir "kära" i dessa personer - blir de då kära i själva personen eller i det faktum att det har gått bra för personen i något och därmed blivit känd? Blir de kära i personligheten eller framgångarna? Hade de blivit lika förtjusta i personen om det hade vart vem som helst?

Såna funderingar trängs i mitt huvud titt som tätt, oftast om helt random saker. Som den här.