En gång i tiden var jag också en galen ponnyryttare. Nu snackar vi b-ponnytiden. Jag flängde runt hit och dit, körde lite race på åkern, ställde upp ett hinder lite planlöst i paddocken, hoppade terrängbana barbacka och pep förtjust när hästen bockade glädjesprång. Jag hade aldrig någon plan på hur jag skulle rida, bortsett från onsdagar då det var hoppträning som stod på schemat, utan jag gjorde det jag kände för den dagen. Jag hade (nästan) alltid väldigt roligt och hästarna med. De fick variation och jag smet undan från tråkiga dressyrpass och annan sansad ridning. Samtidigt undrar jag hur i hela friden hästarna höll och framförallt hur jag ändå kom så långt som jag gjorde. Famous hoppade jag MSV-banor på på träningarna och han var hur lydig som helst, trots uteblivna dressyrpass och trimning hemma. Carrie hann jag starta LA på, och hon var nog den jag busred mest på. Hon var inte så rolig att rida dressyr på för att hon reste sig så fort man hade lite för mycket hand och ben samtidigt. På den tiden hade jag inte samma finkänslighet, så man kan väl enkelt säga att jag tyckte det var tråkigt när jag inte klarade av det. Däremot så klickade jag och Carrie perfekt, vi trivdes enormt bra ihop och hon gav 200%, alltid. Och jag var bara lycklig.



Jag älskade verkligen den hästen, har aldrig haft en häst som det har vart så kravlöst kul på, som jag kunde ut och speeda runt i LC och euforisk galoppera runt barbacka på en äng. Hon ställde verkligen upp i alla lägen för mig, och jag älskade alla hennes knasigheter och hennes speciella humör, rödfux som hon är. Jag provade en gång att galoppera i paddocken med benen framför sadeln - gick nästan lika bra det. Jag skrattade bara åt henne när hon reste sig, för hon gjorde det aldrig för att vara elak utan helt enkelt för att jag skänklade och bromsade samtidigt. Hon kunde i princip stegra på kommando.

'

Hon var även en liten satmara i gången, hon nafsade efter en när man knäppte upp täcket fram och när man spände sadelgjorden. I övrigt såg hon bara allmänt sur ut, men när man klippte henne - då sov hon. Hon tyckte det var så skönt, stod där och halvslumrade till klippmaskinens surrande och verkligen njöt, haha. Men så var hon också ett fuxsto med två virvlar i pannan, de har sitt humör.

Det jag ville komma fram till är, att jag var galen. Hästen var galen. Vi hade det GALET kul tillsammans. Och jag är så jäkla glad över att jag fick ha henne hos mig en tid, en tid man kan minnas tillbaka till som helt crazy, glädjefylld, kravlös och underbar. Men också att jag inte alls kan flängrida sådär idag. På sätt och vis så har det ju att göra med att jag mognat och insett dressyrens betydelse för all ridning, men så är det också som att jag inte kan släppa kontrollen och bara göra. Jag är rädd för att hästen ska gå sönder om jag far runt på en åker hejvilt eller att det inte är okej att bara rida runt helt kravlöst i paddocken. På ett sätt saknar jag tiden, då man bara red för att det var roligt -det är roligt nu med, missförstå mig rätt-. Numera så har jag alltid en plan med ridpasset, om det är att hästen ska ha framåtbjudning eller om den ska göra en perfekt sluta är oviktigt, men jag strävar alltid efter att få ut nånting av varje pass. Det grundläggande jag har (hade, Cristall har även annat att fokusera på) för varje pass är att hästen ska vara lösgjord och arbeta i rätt form. När den är det, kan jag börja lägga till dressyrrörelser som öppna, sluta, skänkelvikning och annat.